Avatar: anti-kolonialistiskt eller..?

Hej
Efter att ha sett på Avatar igår kom en hel del tankar upp. Filmen utspelar sig, som de flesta känner till, på en planet kallad Pandora. Människorna har kommit dit från jorden och kolonialiserat för att utvinna ett speciellt, värdefullt ämne. Huvudpersonen, Jake, har skeppats upp för att fylla sin nyligen avlidna broders plats i en nyskapad kropp med ett mixat DNA av urbefolkningen, Na'vis, och av hans bror.

I sin nya kropp är det meningen att han tillsammans med ett antal forskare ska få Na'vi:erna att lita på människorna, då Na'vi:erna börjat uttrycka sig fientligt mot människorna.

Som av en slump blir Jake mottagen av Na'vi:stammen, för att lära sig dess seder och sätt att leva. Under filmens gång blir han mer och mer sympatiserande med Na'vi:erna, och i slutet är det han som driver deras utdrivning av människorna från planeten.

Denna film kan ses från ett antal olika perspektiv och synsätt. Å ena sidan visar den att det inte fungerar att bara trampa in i en värld och utnyttja den. Att det är nödvändigt att respektera varandra och lära av andra kulturer istället för att köra över dem med sin egen.

Men å andra sidan finns det en väldigt många negativa budskap med filmen. Dels att Na'vi:erna framställs så primitiva, spirituella, och mystiska. Med nästan inga kläder på sig, andliga processer och stereotypa könsroller passar budskapet precis in i den mall som så ofta används när vi ska beskriva ett främmande folk. Detta stämmer även in med begreppet orientalism.

Detta stärks också genom att Na'vi:erna inte kan göra någoting själva. Visst, de vinner i slutet, men det är Jack som får dem att göra det och räddar alla. Även fast filmen vill vagga in oss i någon sorts falsk trygghet genom att tro att det är människorna som är "den andre" är det inte sant. Det är Na'vi:erna som är "den andre", tydligt och klart, och Jack som står i centrum.

Slutligen hade jag personligen hade föredragit en film utifrån Na'viernas perspektiv endast, där de vinner genom sina egna kunskaper. Men det är såklart för mycket att begärt att hjälten ska vara någon annan än den vita västlänningen i en Hollywoodfilm.

Kram Frida

Populärmusik från Vittula - första intryck

Hej!
Jag har börjat läsa "Populärmusik från Vittula", och är nu på sida 99. Mitt intryck av boken hittills är att den är en väldigt humoristisk bok. Den är  bra och underhållande skriven, och ibland har man ingen aning om det man läser är bildspråk, fantasi eller verklighet. Men samtidigt som den är rolig, tar den även upp svårare frågor.

Ett exempel är handlingen. Boken handlar om Matti, som bor i Tornedalen, och hans uppväxt. Det är 60-70:tal. Matti har en väldigt bra fantasi, och hamnar ofta i lite knepiga situationer. Samtidigt som man får läsa om snöbollskastning, konsten att trampa en egen skidbacke och spöken, finns den underliggande frågan om identitet.

I ett av de första kapitlen beskrivs nämligen den identitetsbrist som invånarna i Tornedalen hade under den beskrivna tidsperioden. Och Matti uppmärksammar detta.

"Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan att vara svenskar. Vi var ingenting."
(s. 50)

Genom att varken vara helt finländare eller helt svenskar, saknade de enligt Matti en identitet. De passade inte in någonstans.

Detta kan även kopplas till begreppen "centrum" och "periferi". Det Matti får lära sig är att enda chansen att bli något, är att flytta från Tornedalen, till större städer i Sverige (s. 50). Tornedalen och Matti befinner sig tydligt i periferin, utanför och långt ifrån centrum. Och identitetsbristen stärker ganska tydligt det beskrivna utanförskapet.

Kram Frida